Känslomässigt KAOS!

Jag försökte förklara hur det känslomässigt kändes att gå igenom tuffa saker som cancer. Jag beskrev det som ett känslomässigt kaos, hela insidan river, tårarna som bara forsar, precis som på film, ni vet film lip, när man gråter och skriker samtidigt. Det har hänt mig några gånger, aldrig innan jag blev sjuk. Under tiden jag höll på med cellgifter, efter att jag var färdig med de tyngsta behandlingarna. Just nu, är det 2 år sedan som jag höll på med det. 

Det känns som igår. Det där känslomässiga kaoset, händer mig fortfarande. När tårar inte går att stoppa, när skriket bara kommer utan någon som helst kontroll. När insidan bara gör ont.

Jag vill gå vidare från det men det är svårt. Det förändrade hela mitt liv, hela min identitet, hela min personlighet, det förändrade allting. Tårarna rinner, livet är orättvist, det finns inga meningar för sånt här. Jag är inte stark nog, att klara av ständiga motgångar, jag är människa, precis som alla andra. 

Idag är det 2 veckor sedan och 2 dagar sedan jag gjorde min operation. Operationen som jag har väntat på sen i december 2014. Den dagen min kropp för alltid skulle vara annorlunda, ärrad. Hela min framsida känns blåslagen och jag har ärligt talat ont men skillnaden från två veckor sedan och nu är självklart stor och jag går bättre och mer för varje dag som går. 

reko

Operationen tog 6,5 timme och det jag kommer ihåg från uppvaket är smärtan. Fick veta senare att ett blodkärl i magen hade brustit och därför var smärtan ännu högre. Just nu känner jag bara, va fan har jag gjort? Samtidigt som jag är överlycklig att slippa protes, special BHar, bikinis. Just nu är det tungt inombords och jag kan inte ens träna för att få det ur mig. BLÄÄÄÄ! Jag har stödstrumpor, svullen som en ko, GÖRDEL och ser allmänt förjävlig ut. Självkänslan ligger undangömd men snart hittar den nog fram igen. Give me a break.

I morgon är en ny dag. Jag vet att denna operationen kommer vara så värd all smärta och skit som den åstadkom. Det är den redan, det får vara som det är. Jag är ledsen över att jag ska fortsätta få gå igenom sån här skit men denna operation ger mig en chans att verkligen få komma på fötter. En chans att få känna mig hel.

Nu har jag gnällt färdigt.

Godnatt!

Trötter….

Vilken lättnad allting varit den sista tiden efter beskedet. Det är så fruktansvärt att behöva vänta under så många veckor för att få veta. Det är ingen förskylning vi snackar om, det är cancer, du vet den där hänsynslösa sjukdomen som gör precis som den vill och känner för. Tänk va mycket stress och oro, det hade kunnat spara mig och de runtomkring om hanteringen av detta hade gått snabbare. GALET! Just nu känner jag mig helt matt, fullständigt matt. Mina händer gör ont på nätterna igen så jag vaknar 10 ggr per natt, vilket gör att jag blir sjukt morgontrött.

Tänk om de fanns någon hjälp att få med detta, kanske finns det de men jag ORKAR inte dra det här hela vägen runt. Jag får stå ut med dessa smärtor på något sätt.

Jag är otroligt glad över att det är fredag idag, i helgen ska jag SOVA lääääänge! Igår var jag hos plastkirurgen, så alla förberedelser är klara inför operation. Nu får vi bara hålla tummarna att det går fort så det blir gjort snart. Kommer bli tufft att inte få träna:( Men jag förbereder mig med cardio och bålträning så att jag är stark i kroppen inför detta.

Trevlig helg på er <3

16908541_1719548961622988_2572775999754207232_n

Tips till anhöriga

Hej på er.

Jag har fått lite olika mail ifrån både drabbade och anhöriga så jag tänkte att jag skulle skriva lite tips. Alla människor är ju såklart olika men det finns några sakertips som jag tycker är viktigt att veta, både som drabbad och anhörig.

Anhörig

Nr 1. Jämför aldrig den drabbade med någon annans cancerresa. Alla drabbade får olika behan

dlingar och har olika diagnoser, den ena är inte den andra lik. Vi som drabbade får ofta höra, jag kände en som också hade cancer men den personen dog????? Det är inte riktigt det man vill höra så försök att behålla dom berättelserna ifrån den drabbade.

Nr 2. Se alltid till att någon följer med på de olika behandlingarna, inte bara på de viktiga läkarbesöken för att ha kontroll över läget.

Nr 3. Peppa den drabbade, hör av dig, krama den drabbade, säg att du älskar den och ge massa kärlek. 

Nr 4. Den som är drabbad av cancer lever med den vetskapen 24h/dygn medans du som anhörig kan släppa det till och från när du jobbar och gör andra saker. Det valet har inte den drabbade, kroppen går igenom krig och kris 24h. Försök ha förståelse för att din resa som anhörig är helt annorlunda mot den som drabbats.

Nr 5. När behandlingarna är färdiga, stanna kvar, försvinn inte. Bara för att alla behandlingar är klara så är du som drabbad inte klar. Det är då man lever i smärta fysiskt pga alla behandlingar, det är då själen behöver få bearbeta och läka. Som drabbad står man där med en kropp fullständigt nedbruten av alla behandlingar. STANNA KVAR!

Jag hoppas det är några bra tips, skriv gärna om ni tänker på fler <3

emelie.ogenhag@outlook.com

Ha en underbar dag alla krigare därute!

GE MIG SVAR

Kunde inte somna igår kväll, i helgen har jag varit förskonad av oro, iaf lite. Ingen post lördag och söndag men igår kväll kom oron. Alla tankar spann runt, tänk om jag får ett negativt besked, tänk om jag får ett positivt? I morse kvart i åtta var jag på röntgen inför plastkirurgin, så nu sätts jag upp på en återbudslista. Skönt! Det andra är bara fruktansvärt tungt, ångest, klump i magen, ge mig bara brev helvetet så att jag vet! Ovisshet skapar så mycket ångest och rädsla, det går inte att beskriva. Jag har fått det där brevet förut, för 2 år sedan, jag vet vad ett litet brev kan betyda.

Snälla gud, om du finns däruppe, ge mig ett positivt besked, jag klarar det inte en gång till. Min dotter behöver mig, jag måste vara här för henne!

Torktumlare till huvud, tårar som sitter nära att falla, ett bröst och hjärta som pulserar, en mage med en klump stor som ett berg.

SNÄLLA!

poym54gio020c4x

Ge mig sinnesro!

Ibland tar livet vändningar som vi inte är beredda på och som vi heller inte kan vara förberedda på.

Jag är fullkomligt livrädd över att bli sjuk igen, vilket gör att jag skjuter de människorna som verkligen finns här, ifrån mig. Det handlar om min uppväxt, de handlar om att jag alltid fått klara mig själv och ta hand om mina egna känslor. Något som jag har väldigt svårt att hantera, själv. Jag vill inte klara det själv, jag behöver inte klara mig själv. Från och med nu så kommer jag att ge mitt allt till de som ger sitt allt till mig. Det är dags att slå hål på bubblan och låta några personer få tillgång till mitt innersta.

Det är svårt att förstå vad jag själv går igenom när jag gärna stänger in det i mig själv. Hur kan man tro att någon annan kan förstå om man själv inte kan släppa in?

De senaste dagarna har varit riktigt tuffa men samtidigt otroligt mycket insikter. Insikter om mig, insikter om dig…

Igår var jag på Sahlgrenska i 3 omgångar. Ultraljud på levern och skelettröntgen – CHECK! Nu är det bara att vänta på svaret, brevet. Jag ber om bra besked, jag ber om att få det fort, jag orkar inte vänta mera nu. Nu är iaf bollen i rullning och jag kan inte påverka svaret, det blir vad det blir. Jag kan verkligen inte påverka det och jag ska försöka att inte tänka på det. Förut googlade jag flera gånger om dagen men fr.om förra veckan så har jag slutat.

Jag ska övervinna denna rädslan, på ett eller annat sätt så ska jag övervinna den.

sinnesro18