Framtiden..?

Hjärtat slår, ögonen öppnas, smärtorna har minskat. 

Hej Framtiden!

Andra dagen på jobbet idag, 25% här kommer jag. I morse gick prinsessan upp, pirr i magen inför första skoldagen i femte klass. Hur galet är inte det, skäller på henne, sluta väx vackra flicka. Hon ger mig det jag behöver, energin, styrkan till att börja kämpa för att få bitarna att falla på plats. Jag vet verkligen inte vad framtiden har att ge men jag behöver heller inte fokusera på det oväsentliga. Här och nu, återigen, steg för steg. En dag i taget, fokusera på en sak i taget, känna av, ta ett djupt andetag, klappa mig själv på axeln.

Vilja, envishet, kraft och styrka. Ett steg i taget, ingen press, en massa stress. Håller hårt i tyglarna, låter mig själv hållas hårt, ge inte allt, andas.

Det är okej.

dab2c5db8a0e5c9be8be1d3f55135bed-take-it-or-leave-it-quotes-quotes-to-help-you-get-through-the-day

Life is a Bitch

Det är i svåra tider de sanna personerna i ditt liv, visar sig. De finns personer som jag är besviken över hur deras reaktioner och handlingar ser ut. Ta inte illa upp om Du är en person i mitt liv som kämpar som idioter pga olika anledningar. Jag menar inte Er, jag önska att jag kunde ge mer till än vad jag kan. I 3 år har mitt liv varit en berg och dalbana, fullkomligt traumatiskt, fruktansvärt och skit jobbigt! Från att vara dålig till en diagnos till att överleva.. Det har varit en kamp mellan liv och död, flera gånger om. Jag är okej med det och jag bearbetar saker varenda dag men jag har väldigt svårt med de vakuum som jag just nu lever i. Total förvirring och många steg tillbaka i min rehabilitering.

Många runt omkring, tycker det är både svårt och jobbigt att vara anhörig till någon som varit svårt sjuk. Varenda gång det är något med min kropp blir människor omkring mig skräckslagna över att jag ska bli sjuk igen. Helt förståligt såklart men otroligt tungt och besvikelsen blir bara större och större på ett sätt. Det enda jag behöver är stöttande ord, jag behöver tas på allvar och bli bekräftad i att det är som det är utan att varken sätta diagnos eller analysera läget. På något sätt blir de alltid som att det är psykiskt. Jag vet hur det är att må dåligt psykiskt och brottas med alla tuffa tankar kring livet. Jag vet när något är fel fysiskt, jag känner min kropp. Jag säger inte att jag är cancer sjuk men jag känner att min kropp visar på att något är fel. Lyssna på mig, försök inte att ändra min känsla eller förminska hur jag känner.

Just nu, handlar det om att ta sig igenom dagen. Flera ggr om dagen går min Temp upp till feber. Oavsett situation eller vad jag gör så skriker min kropp att något är galet. Låt mig inte behöva förklara varenda gång att min kropp gör ont, att jag ligger med feber, att jag gått ner i vikt, att jag inte orkar laga mat. Ja, listan är lång men den ser exakt likadan ut idag som om en vecka. Vissa dagar är jag okej men varenda dygn så sover jag alldeles för mycket än vad jag borde. Det är verkligheten och den är tung som fan men det är så den ser ut…

img_3283

Pain Changes People!

Tårarna rinner nerför mina kinder, känslorna sitter på utsidan. I fredags var jag på Håkan, festade hela natten och var smärtfri. Det känns kan jag lova, har träningsvärk i hela kroppen och smärtan, tröttheten.. Ja ni som vet, Ni vet vad jag pratar om. Var det värt det? I 4 månader så har jag haft kronisk smärta, de sista 3 åren har varit fylld med en massa olika smärtor från behandlingar osv. Det enda jag vill är att få fortsätta leva mitt liv, jag vill börja jobba, jag vill kunna träna… Det är så mycket jag vill och jag vet att allt har sin tid men kan inte hjälpa hur tankarna bara tar mig iväg, till ett annat liv sedan. När kronisk smärta inte var ett problem för mig. I fredags “försvann” all smärta och kroppen kändes “normal” och jag vet att Nej det är inte bra för mig, samtidigt som vi alla behöver ett break ibland. 

Jag har verkligen bara en endaste önskan och det är att klara vardagen. Just nu är de svårt med tanke på smärtorna, tröttheten.. Hjärtat slår extra hårt, tårarna rinner lite extra, sorgen är brutal. 

Försöker bara att klara av dag för dag.

image

Tiden Läker Alla Sår?

Tiden läker alla sår.

Jag tror på det, ju längre tiden går desto mer omplåstrad blir man. Det gör mindre ont ju längre tiden går. De människor som gått förlorade, ni finns alltid med i hjärtat men ju längre tiden går lär man sig att leva med det. Olika händelser genom livets ständiga kamp gör dig som människa starkare. Jag menar inte att det är rättvist, att vissa får kämpa mer än andra. Vissa människor föds med silversked, andra gör det inte. Allting som händer oss, de val som vi gör och dom vägar vi måste ta, gör just Dig till den du är. Jag säger inte att det är enkelt att leva, för det är det inte. Dödsfall, ångest, övergrepp i alla möjliga slag, våld, missbruk, lycka, sorg, sjukdom, glädje… Ja det finns många olika situationer och känslor som vi känner igen oss i, i olika tider i livet.

Det enda jag vet just nu är att jag kämpar och jag krigar mig blodig för min rätt att leva ett normalt liv. Jag vill ge upp ibland, lägga mig raklång och skrika ut allting som min insida känner och går igenom. Det jag vet, oavsett hur dåligt jag än mår så slutar jag aldrig kriga. Jag slutar aldrig kriga för er som finns runtom mig, aldrig. Oavsett om jag får leva frisk eller sjuk så slutar jag aldrig slåss för att få komma tillbaka till Livet. Jag gråter, jag har ont, jag är trött men jag är också glad, lycklig och jävligt tacksam.

Ingenting är svart och ingenting är heller vitt.

  Tiden läker alla sår, på ett eller annat sätt. Never give up!

be-patient-quotes-step-by-step-and-stair-by-stair-be-patient-believe-before-long-youll-be-there

110 fucking dagar

Det har gått 110 dagar sedan jag gjorde min rekonstruktion. Det är mer än 3 månader sedan jag gjorde operationen som skulle göra mig hel igen. Den har verkligen tagit mig tillbaka flera steg i min rehabilitering tillbaka. Jag kan inte jobba, när jag städar hemma får jag hjärtklappning, svimningskänslor, varenda kroppsdel smärtar, feber, trötthet.

Jag är så trött på det här och det kommer tillbaka till mig, då och då. Ögonen fylls med tårar, vad är felet? Hur länge ska jag må såhär. När ska jag få vara “mig själv” igen. Mitt nya jag? När ska tröttheten lägga sig, när ska smärtan avstå, när ska febern försvinna och sjukkänslan försvinna? Hur länge ska man orka må såhär? Lägger huvudet på kudden och låter tårarna rinna, dom rinner för styrkan som försvunnit, dom rinner för att jag aldrig blir “frisk” dom rinner för att det är orättvist, why me?

Jag vill också klara av att göra vanliga saker, jag känner mig strandsatt i mig själv. Jag kan välja att göra saker trots att kroppen inte orkar men det gör att jag bli liggandes.. Prioritera, inget jobbande, ingen träning, inga resor, inga planer för framöver. Tårarna rinner igen, hur orkar man? Vad gör man när styrkan försvinner mer och mer för varje dag som går, hur tar jag mig upp igen? Alla tankar som drar igång till och från, jag har alldeles för mycket tid att tänka, jag har alldeles för mycket tid för att känna.

Ångest….. Verkligheten…. Smärta…. Vad gör man när energin och kraften blir mindre och mindre?

Det enda jag önskar och ber om, är att få må bra fysiskt.

Snälla.

sinnesro18