Operationsbordet

Hej på er!

Det var ett tag sedan jag uppdaterade här och det är nämligen såhär….. För en vecka sedan igår, låg jag på operationsbordet i 6,5 timmar på Sahlgrenska. Förra måndagen ringde dom mig från plastkirurgen och berättade att dom hade fått ett återbud och jag fick komma och skriva in mig på kvällen för att förberedas för operation.

Hör och häpna. Denna tjejen har fått ett nytt bröst. Jag ligger fortfarande kvar på Sahlgrenska och hoppas på hemgång i morgon. Som vanligt är det lite olika komplikationer som skett vilket gjort att jag fått stanna kvar längre än väntat men nu är det gjort!

Jag är super nöjd.

När man ligger här med sig själv blir tankarna många. Idag tog Alexander Falk sitt sista andetag, den äckliga cancern tog honom. Jag grät förut, tårarna rann för att livet är så sjukt orättvist, han var ett barn med hela livet framför sig. Han spred otroligt mycket glädje och inspiration pga hur han valde att spendera sin sista tid. Det finns inga ord för detta men mina tankar finns hos hans familj och vänner. Ta lärdom och lev livet, varenda jävla dag!!!!

Jag måste bli likadan, jag måste också lära mig att leva för idag. Jag ska få in det i min hjärna, istället för att tänka på återfall så måste jag leva  med intuitionen att jag inte kommer att bli sjuk igen. Det är något som jag jobbar med nu och framåt. 

Ta vara på varandra. Det kommer mer info om min operation men lusten att skriva om det idag känns helt meningslöst. Alexander Falk, du var en sann hjälte som fått så många människor att le och sprida kärlek. Vila i frid.

BESKEDET!

De senaste veckorna har verkligen varit fruktansvärda, jag tror ärligt talat inte att det finns något som är tuffare än just ovisshet.

Att gå runt och inte veta om det sprider sig saker i kroppen som inte ska vara där, frisk, sjuk? Varenda del av kroppen sätts på paus, ingenting fungerar, huvudet går på högvarv, pulsen rusar ständigt, tårar som rinner, ångest som bankar i kroppen, dödsångest. FYFAN! Nu är väntan över och jag kunde inte fått ett bättre besked för jag är fortsatt frisk. Inga metastaser i skelettet, inga i levern! Killen grät och jag skrattade. Allt de som jag burit på under så många veckor bara rann ur mig. JAG ÄR ÖVERLYCKLIG!

Nu ska jag fan leva, jag har börjat hos min nya psykolog, jag arbetstränar, jag har en resa framför mig med min gubbe, 2 olika rehabiliteringsresor. Jag har livet framför mig och nu är det dags att lära sig att ta vara på varenda jävla dag!

quotes-about-moving-forward-in-life

NU KÖR VI!

Domedagen…?

Det är svårt att förstå hur man ska lära sig att hantera denna ångesten över alla dessa saker som kommer efter cancer. Det är mycket gnällande från mig just nu men ärligt talat så svärmar det av känslostormar här nu och det har suttit i sen den dagen min läkare sa att två olika blodprover visar högt respektive lågt. Igår skulle min läkare gå igenom mina resultat av UL samt scintigrafin så jag HOPPAS att brevet dimper ner idag. Nu orkar jag inte vänta längre, oavsett vad svaret visar så ge mig skiten bara.

Jag försöker att hålla hoppet uppe men det är svårt. Förlåt alla mina nära för att jag är frånvarande just nu men jag klarar inte vara social just nu. Allt det här rör upp så sjukt mycket känslor och skulle detta vara ett återfall så kommer jag behöva gå igenom fler behandlingar och med tanke på att det isf finns i min lever så blir tillståndet lite allvarligare. Samtidigt så är jag sjukt stark i både kropp och psyke och skulle det behövas en Rond 2 så kommer jag fan inte lägga mig ner. Jag kommer kämpa tills mitt sista andetag, så enkelt är det!

Tar ett djupt andetag med tårar på kinden och hjärtat i halsgropen så ber jag…. Snälla låt det där brevet komma med bra nyheter. Jag vet iaf att skelettet inte har några metastaser, mammografin gick bra och nu är det bara sista frågetecknet, levern.

Idag behöver jag ert stöd, cross your fingers and pray with me <3

pray_for_me_quotes_pillow_sham

FUCKYOUCANCER!

Tröttmössa, splittrad, ledsen, ont i hjärtat, ångest.

Idag gick en av mina cancersystrar bort, JAG HATAR DIG CANCER! Sluta ta människor ifrån oss. Jag kommer alltid minnas dig E, våra promenader inne på Jubileumskliniken, din styrka och ditt kämpande för att få fortsätta leva. För dina barn, för din familj som nu fattas dig. Det finns ingen rättvisa överhuvudtaget. Vila i frid min vän <3

Sovit några timmar inatt så ap trött, idag får det bli gymmet och slå ihjäl något….. Kroppen är trött, tårarna kommer och går, idag gäller det.

Idag kommer det där brevet att skickas, förra veckan fick jag veta att skelettröntgen såg bra ut men att ultraljudet inte var klart. Idag sätter sig min läkare sig ner med mitt fall för att skriva ett “svar” allting såg bra ut eller en tid tillbaka för mer info. Idag är det 3 veckor sedan som undersökningarna gjordes, tydligen så var min läkare borta förra veckan och därav har svaret dröjt. Jag blir ju genast väldigt skeptisk när hon säger att ultraljudet inte är klart än med tanke på att läkaren som gjorde UL sa att han skulle studera det i detalj direkt. Jag vet att jag inte har svaret än men just nu kan jag verkligen inte känna lyckan över att skelettet iaf såg bra ut. Jag ser människor som hela tiden får återfall, varför skulle jag slippa undan??

Det känns som att hela livet har varit en ständig kamp och varför skulle det sluta nu? Fan va negativ jag känner mig men alla dessa känslor bara bubblar upp inombords och det är svårt att kontrollera. Som jag skrivit innan så försöker jag hela tiden att hålla mig sysselsatt men idag är det svårt för nu är det nära. Spyfärdig, vill lägga mig på golvet, som ett barn och bara skrika och gråta så att allt kommer ur mig själv.

FUCKFUCKFUCK! 

image

Another day…

Fortfarande inga svar… 

Inom mig bär jag en stor frustration, en sten som inte lättar från kroppen. Ständig på hugget, ständigt på vakt. Är det nu allt det som jag har försökt bygga upp ska raseras eller ska min rehabilitering få fortsätta. Det spelar ingen roll hur mycket jag ältar, hur mycket jag känner efter, det spelar ingen roll vad jag tror eller inte tro. Jag har inte svaret, det ligger just nu hos kirurgen på sahlgrenska, inte här hos mig. Detta är ren tortyr att vänta på besked, frisk, sjuk? Igår var det 2 veckor sedan som jag gjorde skelettröntgen och ultraljud på levern, hur jävla lång tid ska det behöva ta….?

Försöker verkligen att sysselsätta mig men kroppen orkar inte för mycket. Humöret går upp och ner tillsammans med ångesten, jag vet att jag är riktigt jobbig att leva med just nu men jag kan inte hjälpa detta krig som pågår inom mig just nu. Försöker hålla hoppet uppe men det är fan inte enkelt med tanke på det chockbesked jag drabbades av i december 2014.

Förbereder mig på det absolut värsta, inte för att jag vill men för att det blir så automatiskt. Jag har varit i krig, min kropp har krigat sig sönder och samman. Jag blir aldrig den jag en gång var, på gott och ont. Ögonen fylls med tårar, jag vill inte få ett sånt besked igen, låt min kropp få vara frisk!

NervösMedEnFetKlumpIMagen!

God natt.

zyl99jojylzzaosyjcnsoa