Pain Changes People!

Tårarna rinner nerför mina kinder, känslorna sitter på utsidan. I fredags var jag på Håkan, festade hela natten och var smärtfri. Det känns kan jag lova, har träningsvärk i hela kroppen och smärtan, tröttheten.. Ja ni som vet, Ni vet vad jag pratar om. Var det värt det? I 4 månader så har jag haft kronisk smärta, de sista 3 åren har varit fylld med en massa olika smärtor från behandlingar osv. Det enda jag vill är att få fortsätta leva mitt liv, jag vill börja jobba, jag vill kunna träna… Det är så mycket jag vill och jag vet att allt har sin tid men kan inte hjälpa hur tankarna bara tar mig iväg, till ett annat liv sedan. När kronisk smärta inte var ett problem för mig. I fredags “försvann” all smärta och kroppen kändes “normal” och jag vet att Nej det är inte bra för mig, samtidigt som vi alla behöver ett break ibland. 

Jag har verkligen bara en endaste önskan och det är att klara vardagen. Just nu är de svårt med tanke på smärtorna, tröttheten.. Hjärtat slår extra hårt, tårarna rinner lite extra, sorgen är brutal. 

Försöker bara att klara av dag för dag.

image

Superkraft?

Nu sitter jag här, på kirurgen sahlgrenska. Här satt jag för 2,5 år sedan och fick diagnosen bröstcancer. Kommer såklart aldrig att glömma denna dagen, varje gång jag kommer hit, vrider det sig inombords. Så mycket känslor som bara väller upp, helt utan kontroll!  Spyfärdig, ångest, smärta, besvikelse, sorg! Ja den listan är lång…. 

Jag ser alla människor runt om mig här, vissa gråter, andra försöker att släppa tankarna genom att borra ner ansiktet i en tidning, funkar det?

Hela den här avdelningen andas ångest. Kanske för det som hände mig, när hela livet rasade och min fight genom bröstcancer började. Jag lever, jag klarade det, jag grät, jag slogs, jag krigade mig blodig! Här sitter jag 2,5 år senare, vid liv, jag finns kvar här på denna jorden, det är jag grymt tacksam över. Jag tänker ofta på vad har jag egentligen åstadkommit i mitt liv samtidigt som jag tydligen har en magisk kraft, jag överlevde cancer! Det är faktiskt ganska stort, jag har nog en superkraft! 

Jag ska uppskatta mig själv mer, klappa mig själv på axeln och le åt att jag faktiskt gjorde det. Nu har jag tagit massa blodprover och väntar på att göra odlingar på mitt blod eftersom jag fortfarande är dålig efter operationen. Min läkare har konsulterat med infektion, skönt att hon tar mig på allvar!

Jag krigar vidare ❤️

img_3150

BYE BYE skit vecka!

God kväll.

Haft en skön helg trots trötthet och smärta. Det är fruktansvärt tungt just nu, alla känslor som bara svämmar över, alla tankar… Jag känner mig verkligen missförstådd på något konstigt sätt, svårt att förklara. Det känns som att folk runtomkring mig inte förstår hur jag verkligen har det. Ni lyssnar men förstår inte och det är väldigt frustrerande. Mina tårar rinner i min ensamhet pga hur mitt liv ser ut just nu, hur smärtan i kroppen fullkomligt tar över. Inga dagar kan planeras, möten som blir avbokade, planer som ändras… 

Hur gör man sig förstådd utan att det blir missförstånd? Hur får man fram hur kroppen verkligen mår när många inte kan förstå? Varenda dag är en kamp, jag ler och försöker dölja det men när jag berättar hur det verkligen är så känner jag mig missförstådd. Som att det inte är någon idé att prata om det… Jag får inga svar!

Kanske är det bättre att hålla vissa saker för sig själv och faktiskt inte visa hur jag verkligen mår. Det är inte psyket som spelar ett spratt med mig, det är min kropp, fysiskt!

Well, lägger denna veckan bakom mig och ser framåt mot nästa vecka. Förhoppningsvis svar ifrån olika läkare om vad som händer i min kropp. Oavsett vad det nu än är eller inte så hoppas jag att de hittar felet så att jag kan försöka komma tillbaka igen, kroppsligt!

hejdå.

img_3204 

Tiden Läker Alla Sår?

Tiden läker alla sår.

Jag tror på det, ju längre tiden går desto mer omplåstrad blir man. Det gör mindre ont ju längre tiden går. De människor som gått förlorade, ni finns alltid med i hjärtat men ju längre tiden går lär man sig att leva med det. Olika händelser genom livets ständiga kamp gör dig som människa starkare. Jag menar inte att det är rättvist, att vissa får kämpa mer än andra. Vissa människor föds med silversked, andra gör det inte. Allting som händer oss, de val som vi gör och dom vägar vi måste ta, gör just Dig till den du är. Jag säger inte att det är enkelt att leva, för det är det inte. Dödsfall, ångest, övergrepp i alla möjliga slag, våld, missbruk, lycka, sorg, sjukdom, glädje… Ja det finns många olika situationer och känslor som vi känner igen oss i, i olika tider i livet.

Det enda jag vet just nu är att jag kämpar och jag krigar mig blodig för min rätt att leva ett normalt liv. Jag vill ge upp ibland, lägga mig raklång och skrika ut allting som min insida känner och går igenom. Det jag vet, oavsett hur dåligt jag än mår så slutar jag aldrig kriga. Jag slutar aldrig kriga för er som finns runtom mig, aldrig. Oavsett om jag får leva frisk eller sjuk så slutar jag aldrig slåss för att få komma tillbaka till Livet. Jag gråter, jag har ont, jag är trött men jag är också glad, lycklig och jävligt tacksam.

Ingenting är svart och ingenting är heller vitt.

  Tiden läker alla sår, på ett eller annat sätt. Never give up!

be-patient-quotes-step-by-step-and-stair-by-stair-be-patient-believe-before-long-youll-be-there

110 fucking dagar

Det har gått 110 dagar sedan jag gjorde min rekonstruktion. Det är mer än 3 månader sedan jag gjorde operationen som skulle göra mig hel igen. Den har verkligen tagit mig tillbaka flera steg i min rehabilitering tillbaka. Jag kan inte jobba, när jag städar hemma får jag hjärtklappning, svimningskänslor, varenda kroppsdel smärtar, feber, trötthet.

Jag är så trött på det här och det kommer tillbaka till mig, då och då. Ögonen fylls med tårar, vad är felet? Hur länge ska jag må såhär. När ska jag få vara “mig själv” igen. Mitt nya jag? När ska tröttheten lägga sig, när ska smärtan avstå, när ska febern försvinna och sjukkänslan försvinna? Hur länge ska man orka må såhär? Lägger huvudet på kudden och låter tårarna rinna, dom rinner för styrkan som försvunnit, dom rinner för att jag aldrig blir “frisk” dom rinner för att det är orättvist, why me?

Jag vill också klara av att göra vanliga saker, jag känner mig strandsatt i mig själv. Jag kan välja att göra saker trots att kroppen inte orkar men det gör att jag bli liggandes.. Prioritera, inget jobbande, ingen träning, inga resor, inga planer för framöver. Tårarna rinner igen, hur orkar man? Vad gör man när styrkan försvinner mer och mer för varje dag som går, hur tar jag mig upp igen? Alla tankar som drar igång till och från, jag har alldeles för mycket tid att tänka, jag har alldeles för mycket tid för att känna.

Ångest….. Verkligheten…. Smärta…. Vad gör man när energin och kraften blir mindre och mindre?

Det enda jag önskar och ber om, är att få må bra fysiskt.

Snälla.

sinnesro18