Hemma från Sjukhuset

Det har hänt lite sen den 6 April när jag skrev mitt tidigare inlägg. Jag har ärligt talat legat inlagd för infektion efter min operation, igår var första dagen hemma på väldigt länge. Jag är tacksam över att min underbara dotter var i Spanien när jag låg inne, vilket underlättade allting med henne såklart samtidigt som hennes oro gör jävligt ont i mig. Jag ser det så tydligt och nu rinner tårarna för jag vill inte att hon ska ha en Mamma som ligger på sjukhus var och varannan dag. NU RÄCKER DET.

Det här var sista anhalten, nu kan cancer kyssa mig i röven.

Jag har den känslan att jag alltid får det lite tuffare, vissa säger för att jag klarar av det? Operationen som jag gjorde är en super stor operation. I 3 dygn var jag bevakad varav första dygnet på IVA. Det som hände iaf var att jag mådde dåligt, ont i lungor och svårt att andas, tillslut var det oumbärligt så jag fick åka till avdelningen. Jag fick göra röntgen på lungorna och ta prover osv och blev inlagd. Detta var den 9 April om jag inte har helt fel. I princip varenda dag så ville läkarna skicka hem mig medans sköterskorna och min familj stod på sig att nej ni kan inte skicka hem henne.

Dom hittar iaf stafylokocker i blodet vilket gör att jag får antibiotika intravenöst. På påskafton skickar läkaren hem mig, trots att jag känner i hela min kropp att jag inte mår bra. Jag vet att jag inte är frisk och att det inte funkade med antibiotika i tablettform eftersom sänkan gick upp. Vilket läkaren dagen innan vill se att den INTE skulle göra. Packar mina grejer säger till sköterskan, vi ses senast i morgon.

Japp. Några timmar senare åker jag tillbaka till avdelningen eftersom att jag har feber. Jag har så sjukt ont i kroppen, i magen, bröstet överallt. Sönder stucken i hela vänster arm, så varenda gång jag skulle stickas fick narkos komma upp. Life after chemo! Det visade sig i slutändan iaf att jag hade 1 till bakterie i kroppen och det var därför jag blev dålig igen pga av att den medicin ej tog den andra bakterien. Jag tror jag har varit på 4 röntgen undersökningar samt ett ultraljud med punktion. 

Eftersom jag har haft sådana smärtor så har jag fått mycket smärtlindring så jag avslutade min vistelse på sjukhuset med stans största förstoppning. Den är fortfarande inte helt klar men proppen har nog gått iaf 😉 En sak till, jag skrev i förra inlägget att jag hade fått en bristning på magen och att det är därför jag har haft så ont, men så var det inte riktigt. 

—-> Dom knäckte mitt revben för att komma åt mina nerver bakom. Väldigt konstigt att jag hade ont ;D

Nu måste de fan vara bra, nu ska jag upp och röra på fläsket och få igång magen så att man sen kanske kan få börja leva lite igen. Det hade varit grädden på moset.

När venerna rullar i armarna går man på fötterna.

sjukhus-2

Fick lite mediciner med mig igår med så att jag kan bli frisk 😀

sjukhus

Fina blommor från min bästa vän <3

17554049_10155107593216119_8193936738161546799_n

Den trevliga maten som dök upp ibland hahaha var bara tvungen att fota ;D

sjukhus-3

Ha en underbar Valborg <3

Känslomässigt KAOS!

Jag försökte förklara hur det känslomässigt kändes att gå igenom tuffa saker som cancer. Jag beskrev det som ett känslomässigt kaos, hela insidan river, tårarna som bara forsar, precis som på film, ni vet film lip, när man gråter och skriker samtidigt. Det har hänt mig några gånger, aldrig innan jag blev sjuk. Under tiden jag höll på med cellgifter, efter att jag var färdig med de tyngsta behandlingarna. Just nu, är det 2 år sedan som jag höll på med det. 

Det känns som igår. Det där känslomässiga kaoset, händer mig fortfarande. När tårar inte går att stoppa, när skriket bara kommer utan någon som helst kontroll. När insidan bara gör ont.

Jag vill gå vidare från det men det är svårt. Det förändrade hela mitt liv, hela min identitet, hela min personlighet, det förändrade allting. Tårarna rinner, livet är orättvist, det finns inga meningar för sånt här. Jag är inte stark nog, att klara av ständiga motgångar, jag är människa, precis som alla andra. 

Idag är det 2 veckor sedan och 2 dagar sedan jag gjorde min operation. Operationen som jag har väntat på sen i december 2014. Den dagen min kropp för alltid skulle vara annorlunda, ärrad. Hela min framsida känns blåslagen och jag har ärligt talat ont men skillnaden från två veckor sedan och nu är självklart stor och jag går bättre och mer för varje dag som går. 

reko

Operationen tog 6,5 timme och det jag kommer ihåg från uppvaket är smärtan. Fick veta senare att ett blodkärl i magen hade brustit och därför var smärtan ännu högre. Just nu känner jag bara, va fan har jag gjort? Samtidigt som jag är överlycklig att slippa protes, special BHar, bikinis. Just nu är det tungt inombords och jag kan inte ens träna för att få det ur mig. BLÄÄÄÄ! Jag har stödstrumpor, svullen som en ko, GÖRDEL och ser allmänt förjävlig ut. Självkänslan ligger undangömd men snart hittar den nog fram igen. Give me a break.

I morgon är en ny dag. Jag vet att denna operationen kommer vara så värd all smärta och skit som den åstadkom. Det är den redan, det får vara som det är. Jag är ledsen över att jag ska fortsätta få gå igenom sån här skit men denna operation ger mig en chans att verkligen få komma på fötter. En chans att få känna mig hel.

Nu har jag gnällt färdigt.

Godnatt!